5. Anders 43 år
Jag fick i tjugoårsåldern diagnosen schizofreni. Idag är jag emellertid i stort sett frisk och är aktiv inom Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), där jag ger råd och information till personer som insjuknat i en psykisk sjukdom, deras anhöriga och till vårdpersonal.
Jag märkte under min sjukdomstid, att jag ibland bemöttes med både rädsla och olust även inom vården. Jag tror därför att det är viktigt att man i vårdutbildningarna bättre förbereds på mötet med sjuka och sårbara människor, däribland människor som är ”belastade i själen”. Som sjuk har jag kanske inte något arbete, inget nätverk och ingen att prata med. Då kan vårdpersonalen och tandvårdspersonalen betyda väldigt mycket genom att visa mig respekt.
Schizofreni är en psykisk sjukdom, som kännetecknas av att verklighetsuppfattningen, åtminstone tidvis, kan vara mer eller mindre allvarligt störd. Psykotiska symtom som hallucinationer, vanföreställningar eller påträngande tankar, som stör och försämrar koncentrationsförmågan är vanliga. Förstärkt oro, ibland svår ångest kan förekomma. För att hålla undan sådana symtom krävs ofta mediciner, som verkar dämpande men tyvärr ofta har en hel del biverkningar, bl. a trötthet, tendens till viktuppgång och muntorrhet.
Jag insjuknade relativt akut och blev inlagd på en psykiatrisk avdelning, tidvis även under tvångsvård, eftersom det fanns risk för att jag skulle skada mig själv. Sjukdomen kan bli kronisk, men jag och många med mig har fått uppleva att bli botade.
Det finns förutfattade meningar om att personer med psykiska störningar kan bli våldsamma, men hot och våld från psykiskt störda i en behandlingssituation är mycket sällsynt. En trygg och kunnig personal, som inte uttrycker rädsla, ger sällan upphov till aggressivitet.
Jag tyckte det var mycket viktigt att det var samma tandvårdspersonal som tog hand om mig varje gång. De visste vad som var aktuellt och vilka problem jag hade. Jag behövde inte upprepa det vid varenda besök.
Det känns bra när tandläkaren och tandhygienisten inleder med en fråga om hur man mår och hur man vill sitta innan behandlingen börjar. Det ger lite andrum och känns inte som att befinna sig på ett ”löpande band”. Man vill känna att man har viss kontroll över situationen.
Jag hade under min sjukdomstid mycket karies och det berodde kanske framför allt på att jag var fruktansvärt muntorr av mina mediciner. För att stå ut sög jag på syrliga karameller. Min starka ångest gjorde att jag inte orkade med mig själv. Jag struntade i hur jag såg ut. Oro och nervositet fick mig att ständigt röka, småäta och dricka. Det var svårt att hålla reda på tider och överenskommelser. Jag var tidvis beroende av min kontaktperson för att passa tiden hos tandläkaren. När jag fick sitta för länge i väntrummet greps jag av ångest och gick därifrån. Jag upplevde att jag mest var till besvär på tandkliniken och när jag mådde som sämst ville jag helst undvika allt som hade med tänder att göra.
DISKUSSIONSFRÅGOR
- Vet vi hur många patienter med psykiska störningar som kommer till kliniken?
- Diskutera klinikens inställning till patienter med psykisk störning.
- Diskuter hur man kan öka tryggheten för både patienter och personal.
- Diskutera hur man kan bemöta patienter som har svårt att komma i tid eller uteblir.
